lillasicka

Jo, jag har ju legat vaken i två nätter. Och då undrar jag ju genast. Var är fullmånen?? Det måste ha skett ett misstag..! Den kanske har gått vilse eller nåt. VARFÖR I HELA VÄRLDEN LIGGER JAG ANNARS VAKEN HELA NÄTTERNA??????? Jag orkar verkligen inte med detta. Idag fick jag t.o.m. sova en timme på dan för att orka stå upprätt. En positiv sak är att jag har läst ut två böcker. Bra var dom också. Kanske ska göra som jag gjorde förr i tiden. Då tog jag fram samhällskunskapsboken då jag inte kunde sova. Somnade på stört! Ja, jag får helt enkelt leta bland mina gamla skolböcker. Eller kanske ungarna har en som jag kan sno?? Skulle vara fånigt att komma till bibblan och fråga om dom har ett exemplar. --Jaha, så du läser samhällskunskap?? --Ja, mot min sömnlöshet...
Men tänk om det är klimakteriet eller nåt??? Jag är ju bara tju..trettionio.. Kan det vara så illa?? Nää.. Jag svettas inte. Och inga svallningar.. Ja ja..
Vi får väl se vad denna natt har att bjuda på..
I morgon bör jag vara lite piggare eftersom vi har trackbyte. Adrian sa idag att alla doktorer är tjockskallar.. Jag kan i viss mån hålla med honom ;)
Jag hyser lite agg till sjukvården just nu :( För ett år sedan var Adrian väldigt väldigt sjuk. Han låg på soffan i nästan tre månader. Vi åkte fram och tillbaka till sjukhuset. Inget hände. Vi var inne ett par dar, fick åka hem. Jag hade panik. Ringde. In igen.. Så höll det på. Gossen höll på att tyna bort. Han var likblek, tappade fyra kilo i vikt. Ville bara ligga på soffan. Angiomet var stort och hårt. Han hade ont. Tillslut lades vi in på Astrid Lindgrens barnsjukhus för att de vill prova att göra en sån där injektion ännu en gång. En sklerosering som det heter. Då upptäckte de att det var en blödning i angiomet. Han hade ett HB som var under all kritik. Konstigt att killen mådde dåligt???? Han hade så ont i magen att han fått börja äta magsårsmedicin. Tre år gammal...
För att komma till saken då så var ju jag ganska arg, uppgiven och väldigt ledsen. Jag hotade med att vi skulle gå ut i media om vi inte fick någon hjälp. Då lovade vår doktor att Adrian skulle få träffa ett specialteam som upprättats på UAS. Detta var i december förra året. Det blev vår. Inget hände. Det blev sommar. Då kan man skylla på semestrar. Det blev september och höst. Ja, yippie. Adrian fick komma in och göra en magnetröntgen. Sen får vi väl träffa teamet??? Vad är det nu?? 24 november?! Jag mailade doktorn häromdan. Fick till svar att remissen visst inte var skickad.. ännu.. Men han skulle såklart göra det på engång... Alltså vad säger man då??? SUCK!! Vad betyder väl vi? Adrian är bara en patient i mängden. Dom kan inte se den lilla fyraåring som varje dag måste sugas, ha sina assistenter omkring sig, som aldrig kan gå bort och leka själv. Som får utstå en massa elaka behandlingar på sjukhus. Som inte få simma.. som folk glor på och frågar om.. Dom ser inte vår underbara lilla kille som betyder allt för oss...

Kram & Godnatt (hoppas jag)