lillasicka

Ja, jag slutar då aldrig att förvåna mig.. Som jag berättade häromdan så har vi väntat snart ett år, igen, på att något ska hända. Jag mailade då detta till Adrians patientansvariga läkare. Detta var den 20 nov.

Hej

Vi ska in och göra trackbyte den 25 nov till Leif Nordang. Jag räknar då med att du har givit honom ett besked som han ger mig om Adrians framtida planering. Vi är nu inne på slutet av november  (igen). Adrian är fyra och ett halvt år! Det är ett år sen du började prata om ett team som skulle kunna titta på honom.
Vi anser fortfarande att det finns någon därute i världen som kan detta bättre än Akademiska, som uppenbarligen inte vet vad dom ska göra. Vi är en familj som lever med detta 24 timmar per dygn alla dagar. För oss är det inte "bara" en patient...
Jag vill inte sitta i en TV soffa och vika ut vårt liv, men är det sista halmstrået så kommer jag att göra det.
Mvh Jessica Andersson 

Igår får jag då ett telefonsamtal från en läkare från detta sk specialteam. Visst är det väl ändå lite underligt så fort det kan gå ibland...

Jag tycker det är så märkligt att veckorna numera har bara två dagar. När jag var liten ( och det är inte så länge sen) hade veckorna åtminstone sjutton, arton dagar. Men nu är det bara måndag och fredag.
Sommaren, när jag var liten, höll på cirka tre år. Och bara att ta sig från Gimo till Kapellskär ( bilturen vi gjorde då vi skulle åka till STORA finlandsbåten för att hälsa på mormor) tog minst en hel dag. Jag kommer ihåg att vi fick bädda ner baksätet så vi kunde leka under den fruktansvärt långa bilturen som idag är cirka sex mil... Visst är det märkligt??
Kan det vara därför Adrian bara hinner komma till Sund innan han börjar tjata; När är vi framme? När är vi framme? Kan det vara av samma anledning vi bara hinner komma fram till vårt mål som han börjar; När ska vi åka hem? När ska vi åka hem?? :)
Idag hade vi en rolig timme i sporthallen. Rulle och hans kompisar hade hyrt hallen för att spela badminton. Rulle hade ingen kompis att spela med så Julia fick vackert ställa upp som partner. Jag och Adrian spelade lite vi också, men sen gjorde vi en hinderbana istället. Jag upptäckte att jag faktiskt fortfarande kunde göra kullerbyttor :) Glad!
Nu har jag precis kommit hem från ett friskis & svettis danspass. Blev inte lika glad då jag under hela timmen kände mina egna skinkor. Dom har liksom halkat ner en bit och är inte längre så där hårda och runda. Pröva själva att dansa salsa och afrodans ska ni få se!! Oj Oj Oj...

Ja, vilken mardrömslördag det blev för oss! Jag och Adrian låg och tittade på TV. Klockan var ca 18.30. Så ringer min mobil och det är Julia.(hemtelefonen funkade inte pga av att "någon" grävmaskin hade grävt av en telefonkabel...) 
 Hon är helt hysterisk. Gråter och har panik;  --JAG HAR TAGIT 35 ENEHTER NOVORAPID!!!!!
Jo för den som inte är så insatt i diabetes så tar Julia 10 enheter snabbverkande insulin= Novorapid till varje måltid. Hon tar även, till middagen, 35 enheter långtidsverkande insulin= Levemir, som räcker ett helt dygn.  
Men nu hade hon alltså av misstag tagit fel spruta. Hon tog 35 enheter av den snabbverkande insulinen!!! Vilket kan bli livsfarligt!!! Blodsockret sjunker efter en stund så mycket att hon snabbt kan komma i koma och dö. Grejen var ju också att hon befann sig i Östhammar, precis på väg att åka ut till nån håla i skogen kring Dannemora för att gå på fest på en bygdegård som någon hyrt... Och när jag faktiskt försöker tala om för henne att detta kommer snart att bli väldigt väldigt farligt så blir hon rosenrasande på mig. Hon ska på fest och INGENTING, inte ens detta kan hindra henne!!! Därmedbasta!!!! Slänger på luren i örat på mig... HJÄLP!!! Vad gör jag??? Jag ringer 1177 ( sjukvårdsrådgivningen) och blir vid de två första samtalen bortkopplad direkt pga att det är för många som ringer. Vid det tredje samtalet blir jag placerad i kö. 45 minuters väntetid... Men skojar ni eller?? Jag ringer akuten i Östhammar, men har säkert fel nummer. Det bara tutar.
Jag ringer Julia igen och säger att hon absolut inte får åka någonstans och att jag hämtar henne i Östhammar!! Hon är förstås jätteledsen och rädd. Rulle kommer som tur är in precis från sitt grävprojekt och tar hand om Adrian så jag kan kasta mig i bilen och köra i 140 km i timmen till Östhammar.. Hittar Julia sittandes på busstationen. Hennes kompisar har åkt på fest och hela kvällen är pest :(  Lilla gumman... Festklädd och maskara i hela ansiktet. Jätteledsen..
Vi samlar ihop oss iaf och åker upp till akuten på Östhammars sjukhus..
Som tur är så har ju Julia god koll på läget vad gäller sin diabetes så hon har hunnit dricka två energidricka innan jag kommer. Så vi hade en god start på kvällen med ett blodsocker på 17.1. Vi fattade ju att det snart skulle börja sjunka. Dom kom och kollade hennes socker en gång i kvarten. Däremellan fick hon bara äta och dricka. Allt som innehåller socker!! Eftersom hon även har gluten så fanns det ingenting att ta därifrån, men jag stack till affären och handlade; Bröd, bananer, mandariner, yoghurt och dextrosol. Hon åt och åt och åt!! Stackars barn. Hon var så mätt så det nästan rann ur öronen på henne. Och ändå så bara sjönk blodsockret. När det var som värst så sjönk det med 6 mmol på en kvart!! Det är mycket kan jag förtälja. Eftersom vi inte visste om hon skulle hinna äta ikapp sockret så fick dom sätta nål och förbereda glukosdropp.
Så där sitter vi, en lördagkväll. Nål i armen och sönderstuckna fingertoppar, på akuten i Östhammar.  Hur galet kan det bli??? Tillslut kunde vi bara skratta åt eländet.. Ett bord uppdukat med saft, oboy, mackor, frukt, yoghurt och dextrosol... Oj Oj Oj...
Jag tänker inte säga här vad jag tyckte om läkaren vi hade, men systrarna som tog hand om oss denna lördagkväll var helt fantastiska!!! Den ena gick t.o.m. (i smyg) och ringde till Akademiska för att rådgöra med dom vad dom tyckte (bara för att jag inte kände mig trygg). Det ville inte läkaren göra nämligen.
Dom dukade åt oss i väntrummet där det iaf fanns en TV, dom kom med kaffe och dom var bara hur snälla och gulliga som helst. Tack för det!!
När klockan var 00.30 ansåg vi att vi hade läget under kontroll och dom vågade släppa hem oss. Då hade vi suttit där i fem och en halv timme.
Det är ju då all ångest kan få bubbla upp. När man förstår att det gått bra. Alla om... Tänk om hon inte märkt att hon tagit fel spruta och åkt iväg ut i skogen utan mat och socker.. Helt ovetandes...
Tänk om hon struntat i att ringa mig och åkt ändå ( som hon faktiskt tänkte först!!!)
Usch och fy... Livet har nog sin mening ibland. Hoppas man.. Och tur i oturen att vi har världens duktigaste och smartast unge!!! Du vet Julia, jag skulle aldrig överleva utan dig!!

Puss & Godnatt

Ja,  och så här ser det ut nu på vår framsida...

www.mikael-unlimited.se

På tisdags kvällen åkte jag, mamma, Helen och Madde på en superbra föreläsning med en kille som heter Mikael Andersson. Mikael är 45 år, bor i Göteborg, har fru och tre (snart fyra) barn, arbetar som aktiv föreläsare och är född utan armar och ben... Alltså, vilken kille!! Han åker Sverige och Norge runt. Utan assistent! Han spelar bordtennis, golf, badminton, hoppar studsmatta med tiokilos väst i en timme!! Men framförallt. En inspirerande, rolig, snygg kille som säkert haft ett jättetufft liv som bjuder in oss alla för en stunds eftertanke. Tänk om han skulle kunna komma till skolan och föreläsa för våra barn och ungdomar?? Jag skulle önska att alla fick lyssna till honom. Jag blev djupt berörd..

Idag har vi varit lediga, jag och gossen min. På förmiddagen gick vi till Högströms och lekte. Dom leker så bra nu, våra barn! Roligt! Adrian berättade när vi gick hem att han varnat även Allan för att säga skitskalle till tomten när han kommer. Vilken tur? För det hade ju säkert Allan gjort annars?! Suck!
Sen gick vi vidare till Annelie, Theodor och lilla Casper. Lekte en stund där också. Theodor följde med oss hem, så idag har vi fyllt hela lek-kvoten för denna vecka!

Gossen är så glad för all post som ramlat in denna vecka :) Tack alla gulliga!

Jaha! Ikväll var vi bjudna hem till Camilla och Philip på fika. När jag berättade om inbjudan för Adrian så frågade han om man inte fick leka då. Bara fika? Nää.. :) Dom leker bara så himla högt våra gossar. Det liksom ringer fortfarande i mina öron, fast vi varit hemma i tre timmar nu.
Philip gillar att fika mer än vad Adrian gör. Tillslut ledsnade Adrian på att Philip aldrig gick från bordet, lägger armarna i kors och säger: När barn har främmande så måste dom faktiskt leka också!!! :)
När dom sen var på väg ner i källaren för att leta upp lite leksaker som mamma Camilla försökt gömma undan, så hör jag Adrian tala om för Philip, appropå ingenting : Säg inte hit-skalle till tomten när han kommer, för då kommer du inte få några julklappar... Alltså? Var får han allt ifrån?? När vi gick från dagis idag talade han stolt om att han minsann lärt Elliot alla svärord han kan! Hoppas inte Elliots mamma har vårt telefonnummer... :)
Sen tycker Adrian att han får alldeles för lite post nu för tiden... Så ni vet!