lillasicka

Ja, vilken mardrömslördag det blev för oss! Jag och Adrian låg och tittade på TV. Klockan var ca 18.30. Så ringer min mobil och det är Julia.(hemtelefonen funkade inte pga av att "någon" grävmaskin hade grävt av en telefonkabel...) 
 Hon är helt hysterisk. Gråter och har panik;  --JAG HAR TAGIT 35 ENEHTER NOVORAPID!!!!!
Jo för den som inte är så insatt i diabetes så tar Julia 10 enheter snabbverkande insulin= Novorapid till varje måltid. Hon tar även, till middagen, 35 enheter långtidsverkande insulin= Levemir, som räcker ett helt dygn.  
Men nu hade hon alltså av misstag tagit fel spruta. Hon tog 35 enheter av den snabbverkande insulinen!!! Vilket kan bli livsfarligt!!! Blodsockret sjunker efter en stund så mycket att hon snabbt kan komma i koma och dö. Grejen var ju också att hon befann sig i Östhammar, precis på väg att åka ut till nån håla i skogen kring Dannemora för att gå på fest på en bygdegård som någon hyrt... Och när jag faktiskt försöker tala om för henne att detta kommer snart att bli väldigt väldigt farligt så blir hon rosenrasande på mig. Hon ska på fest och INGENTING, inte ens detta kan hindra henne!!! Därmedbasta!!!! Slänger på luren i örat på mig... HJÄLP!!! Vad gör jag??? Jag ringer 1177 ( sjukvårdsrådgivningen) och blir vid de två första samtalen bortkopplad direkt pga att det är för många som ringer. Vid det tredje samtalet blir jag placerad i kö. 45 minuters väntetid... Men skojar ni eller?? Jag ringer akuten i Östhammar, men har säkert fel nummer. Det bara tutar.
Jag ringer Julia igen och säger att hon absolut inte får åka någonstans och att jag hämtar henne i Östhammar!! Hon är förstås jätteledsen och rädd. Rulle kommer som tur är in precis från sitt grävprojekt och tar hand om Adrian så jag kan kasta mig i bilen och köra i 140 km i timmen till Östhammar.. Hittar Julia sittandes på busstationen. Hennes kompisar har åkt på fest och hela kvällen är pest :(  Lilla gumman... Festklädd och maskara i hela ansiktet. Jätteledsen..
Vi samlar ihop oss iaf och åker upp till akuten på Östhammars sjukhus..
Som tur är så har ju Julia god koll på läget vad gäller sin diabetes så hon har hunnit dricka två energidricka innan jag kommer. Så vi hade en god start på kvällen med ett blodsocker på 17.1. Vi fattade ju att det snart skulle börja sjunka. Dom kom och kollade hennes socker en gång i kvarten. Däremellan fick hon bara äta och dricka. Allt som innehåller socker!! Eftersom hon även har gluten så fanns det ingenting att ta därifrån, men jag stack till affären och handlade; Bröd, bananer, mandariner, yoghurt och dextrosol. Hon åt och åt och åt!! Stackars barn. Hon var så mätt så det nästan rann ur öronen på henne. Och ändå så bara sjönk blodsockret. När det var som värst så sjönk det med 6 mmol på en kvart!! Det är mycket kan jag förtälja. Eftersom vi inte visste om hon skulle hinna äta ikapp sockret så fick dom sätta nål och förbereda glukosdropp.
Så där sitter vi, en lördagkväll. Nål i armen och sönderstuckna fingertoppar, på akuten i Östhammar.  Hur galet kan det bli??? Tillslut kunde vi bara skratta åt eländet.. Ett bord uppdukat med saft, oboy, mackor, frukt, yoghurt och dextrosol... Oj Oj Oj...
Jag tänker inte säga här vad jag tyckte om läkaren vi hade, men systrarna som tog hand om oss denna lördagkväll var helt fantastiska!!! Den ena gick t.o.m. (i smyg) och ringde till Akademiska för att rådgöra med dom vad dom tyckte (bara för att jag inte kände mig trygg). Det ville inte läkaren göra nämligen.
Dom dukade åt oss i väntrummet där det iaf fanns en TV, dom kom med kaffe och dom var bara hur snälla och gulliga som helst. Tack för det!!
När klockan var 00.30 ansåg vi att vi hade läget under kontroll och dom vågade släppa hem oss. Då hade vi suttit där i fem och en halv timme.
Det är ju då all ångest kan få bubbla upp. När man förstår att det gått bra. Alla om... Tänk om hon inte märkt att hon tagit fel spruta och åkt iväg ut i skogen utan mat och socker.. Helt ovetandes...
Tänk om hon struntat i att ringa mig och åkt ändå ( som hon faktiskt tänkte först!!!)
Usch och fy... Livet har nog sin mening ibland. Hoppas man.. Och tur i oturen att vi har världens duktigaste och smartast unge!!! Du vet Julia, jag skulle aldrig överleva utan dig!!

Puss & Godnatt