Ännu ett trackbyte..
I morse när vi skulle åka iväg till Uppsala så frågade Adrian om det var jag som skulle köra. Nej, pappa får köra sa jag. --Har du druckit vin??? frågade den lilla ungen :) Snacka om att ha koll...
Men idag tyckte jag faktiskt synd om gossen! Han hade tagit mod till sig och skulle göra trackbytet utan den vanliga lugnande medicinen. ( Den som han inte alls blir någe lugn av, utan snarare som de flesta människor blir på midsommaraftonskvällen efter några groggar) --Ni ska få se så duktig jag kan vara :) sa han stolt! Han får bestämma vem som skall ta ut den gamla tracken och vem som skall sätta i den nya. Jag skulle få ta ut och pappa sätta i. Arne (läkaren) gav den nya tracken till Rulle. Vi räknar Ett, två, tre och så tar jag ur. Men när Rulle ska sätta i den nya så går det inte. Då ser jag att den är alldeles för stor!!! --Men, gud, det är ju fel storlek ropar jag och sätter tillbaka den gamla tracken igen. Pust, pust! Arne har alltså tagit fram en track som är två storlekar större än den Adrian har. Inte undra på att det inte gick. Fram med en ny igen och så får vi göra trackbytet en gång till :( Adrian var sååå duktig! Sa inte ett knäpp. Bara fann sig i situationen... Lilla tussen mammas... Fy faan rent ut sagt vad den gossen få gå igenom och ta emot. Liten som han är...
Förresten på tal om det så lovade jag ju Tittan(mormors väninna från Finland) att jag skulle bifoga det som hände Adrian på Alla hjärtans dag 2007. Jag var så smart att jag skrev ner det hela i stora drag två dagar efter. Annars hade jag nog förträngt den dagen för alltid.Att jag vet alla klockslag är för att jag dagarna efter ringde runt till alla inblandade.
Det var den hittills värsta dagen i våra liv, fast ändå den lyckligaste eftersom det mot alla odds slutade lyckligt... Adrian var här alltså 1 år och 9 månader...
Det som inte kunde hända...
Ja, detta var även för mig väldigt jobbigt att läsa igenom idag... Tårarna rinner... Usch vad skört livet kan vara.
Bilderna jag lovade tar jag i morrn. Visar en bild på en track bara. För er som inte vet hur den ser ut... Röret sitter i ett hål på Adrians hals och på "vingarna" är det ett band som fästs runt hans hals. Tar man bort banden så sitter alltså tracken löst.
Kram alla mina vänner..
Ja du vännen........! Tårarna rinner på mig med nu när jag läser det du skrivit. Tänk att man var med men ändå så var man inte det känns det som eller man kanske bara förtränger det. ! ? Fast när man pratar om det eller någon frågar så var det som det hände igår. Fattar inte så här i efterhand hur Anders kunde köra(snöväder och moddigt)men vi får väl tacka hans yrkes val. Vet inte om jag hade klarat av att köra (men det hade jag gjort ändå om jag varit tvungen). Jag tyckte det var fruktansvärt att sitta med dig i baksätet och inte kunna göra något för att hjälpa eller trösta dig. Jag har aldrig varit med om något liknande (full förståelse hur du var Jessica) och hoppas att jag ALDRIG behöver vara med om det eller något liknande igen. Det var tur att allt gick bra för jag vet inte vad jag skulle ha gjort annars. Varken familjen,vänner,folk i Adrian´s närhet skulle ha klarat sig utan honom. Denna underbara kille som verkligen lyser upp tillvaron för SÅ många. En riktig solstråle. Vilken tur att allt slutade som det gjorde. Kramis Kicki
Jag blir oxå helt tårögd fast jag hört det förr! Ja, modigt att bo så långt unnan ett stort sjukhus med sådana problem som kan uppstå! Fast åt andra sidan går ju helikopter fortare än bilköerna i stan... Här är det bara hästkö på vintern när turisterna ska skjutsas runt i stan i släde!!!Blåsigt och regn och 10 grader nu. Löven börjar bli gula på träden, høst.
Tappra, duktiga lilla kille!Vilken tur att det gick bra i dag också. Han måste ha änglavakt Adrian!
Kram Lise
Tårarna bara rinner ner för mina kinder när jag läser ditt brev. Vad livet är skört. Det vet vi alla om. Beviset på att det finns någon där uppe det är klart och tydligt att det är så i Adrians fall. Han är för härlig när han gör sina tricks och kommentarer..
Kram jessica.
Du är bäst vännen....