lillasicka

Ja, idag för tre år sedan. Alla Hjärtans Dag 2007 hände det som inte kunde hända och som har satt djupa spår i hela vår familj. Jag har lagt ut den berättelsen förut, men jag gör det igen. På den tiden skrev jag varken bloggar eller något annat, men av någon anledning skrev jag av mig vad som hände, redan dagen efter. Det är jag faktiskt väldigt glad för. Känns skönt, men jobbigt att läsa...

Det som inte kunde hända...

Onsdag 14 februari, Alla hjärtans dag blev Vår värsta mardrömsdag.
 Adrian lekte som vanligt i lekrummet, glad och pigg. Så hör jag att det börjar låta konstigt från tracken, ett visslande ljud. Fram med inhalatorn för att ev blöta upp torkat slem som kan täppa till. Adrian blir ledsen, vi suger istället så kanske det släpper. När vi ska suga så får vi bara ner en lite bit av katetern, sen är det tvärstopp!! Vad faan tänker jag, det är trackstopp, vi måste göra ett trackbyte. (Det görs annars på sjukhuset) Fram med alla grejer på köksbordet, lägger upp Adrian som börjar få mer och mer svårt att andas. Tar av nackbandet och står MED HALVA TRACKEN I MIN HAND!!!!! Den har gått i två delar och den ena delen sitter kvar i hans hals. Adrian kan nästan inte andas alls nu. Jag ringer 112(kl 09.07) och försöker förklara någonting som faktiskt inte kan hända och som ingen där hört talas om!! (Adrian visar med teckenspråk att han behöver komma upp från liggande till sittande!!) Vi tar fram akuttången och försöker ta upp röret ur hålet, men det bara halkar undan, jag gör konstgjord andning, men vet inte om jag hjälper eller faktiskt stjälper. Om röret rubbas nån millimeter åt sidan så kvävs Adrian omedelbart, så mycket förstår vi. Efter en evighet kommer två brandmän(kl 09.14) De kan inte göra mycket, men försöker ge den nu panikslagna Adrian syrgas. Rulle håller upp hålet med tången. Jag är vid det här laget helt hysterisk och ringer 112 igen och frågar var faan i hela helvete ambulansen håller hus, mitt barn håller på att dö!!!!! Kl 09.21 kommer så ambulansen, de talar om att helikoptern snart är här. Läkaren ringer från helikoptern och frågar vad det är som egentligen har hänt, men han bryter på dålig svenska, sitter uppe i en dånande helikopter och har jävligt taskig mottagning så det hjälper inte. Jag har inte fått uppgifter när de landade, men brandkillen hämtade dem från helikoptern (som fick landa ett kvarter bort). De försöker hjälpa Adrian på plats, men inget hjälper förstås. Han är nu svag, grå, blå i hyn och slapp. Jag är helt galen och bara skriker att de ska åka med honom till Uppsala. I mitt huvud snurrar allt bara, jag tänker på vad jag ska säga till mormor när hon kommer hem från sin kryssning. Att hennes älskade Adrian är borta. Jag hinner gå igenom begravningen, ja allt passerar i revy... Hans korta liv. Han kommer aldrig att klara detta! Utan track och dessutom ett stort hinder i halsen.
När de ska fara frågar de oss: Vem av er vill åka med? Det finns bara plats för en person. Jag inser snabbt att Rulle är bättre för Adrian och ser de springa i väg till ambulansen som ska ta dem till helikoptern. Kvar i röran och tomheten står jag där alldeles själv (kl 09.50). Panik igen! Jag måste till Uppsala. Ringer Kicki som förstås inte fattar ett dugg när jag skriker att hon måste skjutsa mej till Uppsala för att Adrian håller på att dö. De är här 5 minuter efter och vi drar iväg. Det är den absolut längsta och värsta timmen i mitt liv, jag har alltså ingen aning om Adrian lever eller är död, eller svårt hjärnskadad av syrebrist. Jag ringer 112 igen och ber dem ringa helikoptern att de ska ringa mej. Ingen ringer och jag blir mer och mer säker på att allt är över. Så, när vi kommer in i Uppsala (ca kl 11) så ringer Rulle äntligen och talar om att de sövt honom (kl 10.27) och gått ner via munnen och plockat ur röret. MIN POJKE LEVER!!!!! Jag kan inte med ord förklara känslan. Vi hade fått tillbaka vår bebis, vår älskade goa glada härliga unge. Hur skulle vi klarat oss utan honom???? Jag tackar Gud för att han inte tog vår Adrian.

_________________________________________________________________