lillasicka

... vår lilla prins! Som jag berättade förr så har han ju nu lärt sig att säga V ( Adrian har svårt med några konsonanter pga att han är lite sne och vind i munnen)
Häromdagen gick han och övade och övade och övade på att säga ett ord; Jävlar.
-Mamma, jag kan säga jävel, men inte jälar.. 
Men han övade på friskt under dagen och rätt var det var så kom det!! -Jaa, nu kan jag säga Jävlar också!!!  
Det är pappas pojke det :)
Det jag funderar på är ju förstås om han måste visa alla sina nya kunskaper när vi ska till logopeden om fjorton dar..  Kanske ska öva på några fler ord..?
Annars här hemma väntas och längtas det till självaste födelsedagen med stort F. Gossen ska ju till att bli sex hela år, på onsdag!! Kan man fatta??? SEX år??!! Och var tog dom åren vägen? Vad har hänt under den här tiden?
Jo, vi köpte ju det här huset i oktober 2005 då Adrian var fem månader ung. Vi hade inte sovit många timmar under dessa första månader, men när vi flyttade in i huset så började också Katarina jobba natt hos oss. Jag kommer ihåg den första natten vi skulle få SOVA  en hel natt. Eftersom vi inte hade rum så det räckte fick vi sova skavfötters (heter det så?) i klädkammaren uppe ( eller nja, skrubben rättare sagt) Tur att vi inte är så stora min man och jag.
Vi vaknade på morgonen halv sex, totalt mörbultade av en alldeles för tunn madrass, som dessutom inte fick plats på bredden, men UTSÖVDA!!
Ja, ingen som inte upplevt hur det är att vara vaken i typ fem månader i sträck, kan förstå känslan. Och också känslan av att våga lämna ifrån oss vår lilla bebis som inte kunde andas själv, utan hade ett rör i halsen att andas genom. Som inte kunde skrika eller ens få fram ett litet ljud. Som rosslade och behövde "sugas" hela tiden. Som kräktes och rosslade mer, hostade, kräktes, rosslade... Som skulle sondas varannan timme... 
Ja, vad hade vi gjort utan vår Katarina??? Förmodligen legat på en låst avdelning iklädda tröjor med jääääätte långa ärmar...
Fyra nätter i veckan kom hon hem till oss i ett år, plus att Adrian fick komma hem till(och bli en del av) hela stora familjen Edvardsson en gång i månaden. Så att Adrian nu börjar spela fotboll är absolut inte vårt fel.
Jag vet vilka vi ska skylla på ;)
Vi älskar Er Familjen Edvardsson!!! Det finns inga som ni. <3 <3 <3

Vad har hänt mer under dessa sex år?
Adrian hade ju inga ljud alls nästan under sina första år. När man har track så passerar inte luften stämbanden på samma sätt. Ingen hade talat om för oss hur han skulle kunna göra sig förstådd i framtiden, men vi började iaf med "tecken som stöd" när han var ca 10 månader. En hel vinter satt vi och kuskade till Uppsala för att gå teckenkurs. Katarina, Görgen, Rulle och jag.. Alltså vilket språk!!! Alla människor borde få lära sig det. Framförallt alla bebisar! Adrian lärde sig (såklart) blixtsnabbt och kunde prata med oss mycket tidigare än han hade kunnat göra med ett "vanligt språk". Det är faktiskt mycket lättare att lära sig prata med händerna än med munnen! Och talet blir inte sämre för att man börjar med tecken, som vissa tror. Tvärtom. Och så fort talet kommer, lägger barnet ner tecknandet av sig själv. Lite synd ibland kan jag känna. Men vissa ord har vi faktiskt kvar :) 

Jaa.. Adrian, allas vår lilla guldklimp ska fylla sex år och börja i förskoleklass i höst. Tänka sig.. Vi har en unge som tar studenten och en som börjar i sexårs..
Ja, inte att förglömma en som jag ska ut och övningsköra med och som håller på att lära Adrian alla crosstricks han kan ;)

Hur planerade vi det här tro...??

Nej, nu blev det ett sånt där långt och förvirrande inlägg i kväll. Hoppas att nån orkar läsa :)

Puss & Kram